Blogguppgift B - Namnpublicering

Frågan om namn på misstänkta brottsligar ska publiceras eller inte har diskuterats flitigt senaste tiden. Det gäller åtminstone i norra delen av landet där Norrländska Socialdemokraten (NSD) tagit täten när det gäller namnpublicering. Det började som en del av kampen för att stoppa mäns våld mot kvinnor för några år sedan. NSD tog då beslutet att publicera namn på dömda kvinnomisshandlare. Syftet med detta var att motverka mäns våld mot kvinnor genom att avskräcka potentiella förövare. Det förekom efter detta beslut viss namnpublicering men jag är osäker på hur stor omfattningen slutligen blev. Om jag tillåter mig att spekulera så kanske det uppdagades så djupa familjetragedier att NSD i många fall ändå valde att inte publicera namn med hänsyn till anhöriga. Det är länge sedan jag såg namnet på någon förövare.

Hösten 2008 publicerade NSD (som enda tidning i landet) namnet på en misstänkt mördare i norrbotten. Detta uppmärksammades i riksmedia där chefredaktören försvarade sig med att namnet på den misstänkte redan gick att hitta på internet och att alla i norrbotten ändå visste vem det rörde sig om. Jag har bott i norrbotten hela mitt liv men visste ändå inte vem personen var förrän namnet publicerades.

Den senaste namnpubliceringen som NSD genomfört gäller en rattonykter person i chefsställning. Här nöjer tidningen sig inte med att publicera namnet utan kontaktar även överordnade och kollegor för uttalanden om den dömde rattfylleristen. Syftet tycks vara att visa att en sådan person inte kan tillåtas behålla viktiga uppdrag i samhället.

Naturligtvis tar jag inte brottslingar i försvar men är det verkligen medias uppgift att utmäta straff för brott? När syftet tycks vara att hänga ut personer i avskräckade syfte känns det obehagligt. Det saknas också konsekvens vilket gör det hela ännu mer kusligt.

Jag tycker att de pressetiska reglerna som anger att man inte ska publicera namn förrän någon är dömd är rimliga. Även i dessa fall ska hänsyn tas till att den dömde kan ha anhöriga som far illa av publicering. Det finns dock undantag. Om det gäller brott av mycket stort allmänintresse, exempelvis mord på en minister, bör namn kunna publiceras när en person som är höggradigt misstänkt häktas av polisen. Detta gäller alltså sällsynta fall där man kan hävda att en stor del av befolkningen berörs av brottet.

Om vi nödvändigtvis måste publicera namn och bilder på brottsligar i avskräckade syfte eller för att varna allmänheten, då tycker jag att det är en sak för myndigheter och rättsväsende. Låt rättsväsendet avgöra vilka personer som ska belysas och så får mydigheterna upprätta särskilda kanaler för det.

Jag tror att det är farligt när media börjar ikläda sig rollen av rättsskipare och försvarar detta med att alla som vill hitta uppgifterna kan leta upp dem på internet. Media bör istället gå i första ledet för en god publicistisk sed med hög etik.