Frågan om namn på misstänkta brottsligar ska publiceras eller inte har diskuterats flitigt senaste tiden. Det gäller åtminstone i norra delen av landet där Norrländska Socialdemokraten (NSD) tagit täten när det gäller namnpublicering. Det började som en del av kampen för att stoppa mäns våld mot kvinnor för några år sedan. NSD tog då beslutet att publicera namn på dömda kvinnomisshandlare. Syftet med detta var att motverka mäns våld mot kvinnor genom att avskräcka potentiella förövare. Det förekom efter detta beslut viss namnpublicering men jag är osäker på hur stor omfattningen slutligen blev. Om jag tillåter mig att spekulera så kanske det uppdagades så djupa familjetragedier att NSD i många fall ändå valde att inte publicera namn med hänsyn till anhöriga. Det är länge sedan jag såg namnet på någon förövare.
Hösten 2008 publicerade NSD (som enda tidning i landet) namnet på en misstänkt mördare i norrbotten. Detta uppmärksammades i riksmedia där chefredaktören försvarade sig med att namnet på den misstänkte redan gick att hitta på internet och att alla i norrbotten ändå visste vem det rörde sig om. Jag har bott i norrbotten hela mitt liv men visste ändå inte vem personen var förrän namnet publicerades.
Den senaste namnpubliceringen som NSD genomfört gäller en rattonykter person i chefsställning. Här nöjer tidningen sig inte med att publicera namnet utan kontaktar även överordnade och kollegor för uttalanden om den dömde rattfylleristen. Syftet tycks vara att visa att en sådan person inte kan tillåtas behålla viktiga uppdrag i samhället.
Naturligtvis tar jag inte brottslingar i försvar men är det verkligen medias uppgift att utmäta straff för brott? När syftet tycks vara att hänga ut personer i avskräckade syfte känns det obehagligt. Det saknas också konsekvens vilket gör det hela ännu mer kusligt.
Jag tycker att de pressetiska reglerna som anger att man inte ska publicera namn förrän någon är dömd är rimliga. Även i dessa fall ska hänsyn tas till att den dömde kan ha anhöriga som far illa av publicering. Det finns dock undantag. Om det gäller brott av mycket stort allmänintresse, exempelvis mord på en minister, bör namn kunna publiceras när en person som är höggradigt misstänkt häktas av polisen. Detta gäller alltså sällsynta fall där man kan hävda att en stor del av befolkningen berörs av brottet.
Om vi nödvändigtvis måste publicera namn och bilder på brottsligar i avskräckade syfte eller för att varna allmänheten, då tycker jag att det är en sak för myndigheter och rättsväsende. Låt rättsväsendet avgöra vilka personer som ska belysas och så får mydigheterna upprätta särskilda kanaler för det.
Jag tror att det är farligt när media börjar ikläda sig rollen av rättsskipare och försvarar detta med att alla som vill hitta uppgifterna kan leta upp dem på internet. Media bör istället gå i första ledet för en god publicistisk sed med hög etik.
torsdag 12 februari 2009
torsdag 22 januari 2009
Blogguppgift A - Är du en nyhet lille vän?
P1-programmet Medierna har under hösten (6/9 -08) diskuterat frågan hur olika nyheter värderas. Den rangordning av nyhetsvärde som sker på redaktionerna upplevs av många som stötande. Det gäller inte minst när man upplever att mänskligt lidande värderas och nedprioriteras. Är det dessutom så att människors lidande värderas olika beroende på var i världen lidandet uppstår? Medierna tittade specifikt på nyhetsrapporteringen i Aktuellt av orkanen Gustav som hotade New Orleans. Detta jämfördes sedan med motsvarande rapportering av två andra katastrofer i tredje världen. Orkanen Gustav fick 144 sekunder av programtiden, trots att den ännu inte drabbat USA. Nummer två i rangordning med 23 sekunders programtid blev ett jordskalv i Kina som gjort över 100 000 människor hemlösa.
De flesta har säkert någon gång funderat över nyhetsvärdering utan att för den skull göra en djupare analys av det. Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, uttrycker sig i radioprogrammet och hävdar att det rör sig om rasism. Omedvetet återfaller tankemönstret i gamla koloniala värderingar om vilka folkslag som är värda mest, säger han.
Kenth Andréasson vid Göteborgsposten framhåller i en artikel 3/1 -06 att det finns en journalistisk närhetsprincip som omfattar både geografisk och kulturell närhet. Det som ligger närmast nyhetskonsumenten i olika aspekter borde också vara det som denna är mest angelägen att informera sig om. Som journalist tar man hänsyn till detta vid värderingen av nyheter.
Jag tror att det ligger mycket i Kenths tes om närhetsprincipen. Det har inte med rasism att göra utan handlar om en naturlig form av prioritering som måste göras utifrån en ren rimlighetsaspekt. En enskild individ kan inte ta in allt som händer i världen utan måste fokusera på det som är närmast. Det är svårt att föreställa sig ett nyhetsmedia som skulle klara att presentera all världens nyhetshändelser och att göra en korrekt prioritering. Ännu svårare blir det om denna prioritering skulle utgå från parametern graden av mänskligt lidande. Om det mot all förmodan vore möjligt, hur skulle en nyhetskonsument uppleva det?
Närhetsprincipen handlar inte bara om geografiskt och kulturellt avstånd, det är även en fråga om händelsens potential att påverka nyhetsmottagarens situation. Nyhetsmedias utgår från att en översvämning i Indien påverkar den svenska nyhetskonsumenten mindre än en storm i på amerikanska östkusten. Detta kan exempelvis bero på att vi i Sverige är beroende av ett välmående USA, inte minst ekonomiskt. Dessutom är chansen att en svensk har släkt eller vänner i New Orleans större än i ett fattigt område i asien.
Jag misstänker att jämförelsen med mätning av sekunder enligt Mediernas modell ovan kan slå helt fel av en annan anledning. Detta är en orsak som även Kenth Andréasson i GP är inne på, nämligen tillgång till information. Det är inte lätt för en redaktion att rapportera när det inte finns kunskap om faktiska förhållanden. Brist på information kan uppstå till följd av att myndigheter vill dölja en katastrofs omfattning, eller att kommunikationer saknas. Välordnade kommunikationer, öppenhet och metoder att överbrygga språkbarriärer är något som nästan bara förekommer i moderna demokratier av västerländsk modell.
Är det då nyhetsmediernas uppgift att lära nyhetskonsumenterna att förstå och känna närhet till andra kulturer? Nej, jag tycker inte det. Samhällsutveckling och globalisering gör att vi kommer att känna oss nära andra kulturer i olika omfattning över tiden. Jag har exempelvis kunnat notera att den svenska nyhetsbevakningen av vad som händer i Thailand är större än i motsvarande länder. Detta beror på att många svenskar har band till landet, genom turism, affärsförbindelser etc. Vi får även fler nyheter om det som händer i Kina till följd av det ökade ekonomiska utbytet med landet.
Avslutningsvis ett träffande citat av Kenth Andréasson vid GP; "Jag tycker visserligen inte att nyhetsvärdering inte är en cynisk syssla, men rättvis är den då rakt inte."
De flesta har säkert någon gång funderat över nyhetsvärdering utan att för den skull göra en djupare analys av det. Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, uttrycker sig i radioprogrammet och hävdar att det rör sig om rasism. Omedvetet återfaller tankemönstret i gamla koloniala värderingar om vilka folkslag som är värda mest, säger han.
Kenth Andréasson vid Göteborgsposten framhåller i en artikel 3/1 -06 att det finns en journalistisk närhetsprincip som omfattar både geografisk och kulturell närhet. Det som ligger närmast nyhetskonsumenten i olika aspekter borde också vara det som denna är mest angelägen att informera sig om. Som journalist tar man hänsyn till detta vid värderingen av nyheter.
Jag tror att det ligger mycket i Kenths tes om närhetsprincipen. Det har inte med rasism att göra utan handlar om en naturlig form av prioritering som måste göras utifrån en ren rimlighetsaspekt. En enskild individ kan inte ta in allt som händer i världen utan måste fokusera på det som är närmast. Det är svårt att föreställa sig ett nyhetsmedia som skulle klara att presentera all världens nyhetshändelser och att göra en korrekt prioritering. Ännu svårare blir det om denna prioritering skulle utgå från parametern graden av mänskligt lidande. Om det mot all förmodan vore möjligt, hur skulle en nyhetskonsument uppleva det?
Närhetsprincipen handlar inte bara om geografiskt och kulturellt avstånd, det är även en fråga om händelsens potential att påverka nyhetsmottagarens situation. Nyhetsmedias utgår från att en översvämning i Indien påverkar den svenska nyhetskonsumenten mindre än en storm i på amerikanska östkusten. Detta kan exempelvis bero på att vi i Sverige är beroende av ett välmående USA, inte minst ekonomiskt. Dessutom är chansen att en svensk har släkt eller vänner i New Orleans större än i ett fattigt område i asien.
Jag misstänker att jämförelsen med mätning av sekunder enligt Mediernas modell ovan kan slå helt fel av en annan anledning. Detta är en orsak som även Kenth Andréasson i GP är inne på, nämligen tillgång till information. Det är inte lätt för en redaktion att rapportera när det inte finns kunskap om faktiska förhållanden. Brist på information kan uppstå till följd av att myndigheter vill dölja en katastrofs omfattning, eller att kommunikationer saknas. Välordnade kommunikationer, öppenhet och metoder att överbrygga språkbarriärer är något som nästan bara förekommer i moderna demokratier av västerländsk modell.
Är det då nyhetsmediernas uppgift att lära nyhetskonsumenterna att förstå och känna närhet till andra kulturer? Nej, jag tycker inte det. Samhällsutveckling och globalisering gör att vi kommer att känna oss nära andra kulturer i olika omfattning över tiden. Jag har exempelvis kunnat notera att den svenska nyhetsbevakningen av vad som händer i Thailand är större än i motsvarande länder. Detta beror på att många svenskar har band till landet, genom turism, affärsförbindelser etc. Vi får även fler nyheter om det som händer i Kina till följd av det ökade ekonomiska utbytet med landet.
Avslutningsvis ett träffande citat av Kenth Andréasson vid GP; "Jag tycker visserligen inte att nyhetsvärdering inte är en cynisk syssla, men rättvis är den då rakt inte."
måndag 5 januari 2009
Blogguppgift E "Elements of journalism"
Journalisten har mycket makt i sin hand om uppdraget ges möjlighet att fullföljas enligt de principer som föreslås i "The Elements of journalism" av Kovach och Rosenstiel. Dessa principer handlar om att granskning av sanningen bakom informationen, distans till de som granskas, bevakning av makthavare, kritiskt ifrågasättande etc. Kovach och Rosentiel menar att journalistens primära lojalitet måste vara till medborgarna.
Mycket tyder tyvärr på att journalistiken har blivit ett instrument för andra krafter som vill få ut sina egna budskap. Ett exempel på detta är rapporteringen kring "millenniumbuggen" som skulle slå ut världens datorer vid årsskiftet 99/00. Journalistiken förmådde inte närmare granska det budskap som fördes fram av experter som själva möjligen hade ett ekonomiskt intresse i frågan. Ett annan exempel är upptrappningen inför Irakkriget. Jag kommer själv ihåg alla fantasifulla skisser på underjordiska palats, giftfabriker etc som vi förleddes att tro existerade i Saddam Husseins Irak. Det visade sig vara felaktiga uppgifter. Ändå hade vi en svensk expert, Hans Blix, som fungerade som FNs vapeninspektör i Irak och som hävdade att landet inte hade kapacitet att framställa massförstörelsevapen.
Hur har det blivit så här? För det första måste man komma ihåg att det knappast är en ny strategi att använda media för propaganda. Exempelvis användes sådant flitigt under i Europa under Napoleonkrigen för 200 år sedan. Vår bild av vem Napoelon var präglas fortfarande av det som framförallt brittiska tidningar skrev då. Det borde emellertid finnas bättre förutsättningar med den tillgång på global information som finns nu. Varför fungerar det inte? En viktig förklaring är att allt måste gå så snabbt nu. Tiden för att kritiskt granska och kontrollera finns inte längre. Dessutom har media kommersialiserats på ett sätt som gör att uppseendeväckande nyheter har lättare att nå ut, oavsett sanningsgraden.
Vad leder detta till? För min egen del blir det svårare och svårare att lita på det som kommer fram när stora mediabollar är i rullning. Den som rullar just nu är global uppvärmning kopplat till koldioxidutsläpp. Med all respekt, hur kan man lita på det som sägs om detta när bara de mest apokalypiska forskarna ges utrymme att uttrycka sina åsikter? Man behöver inte leta speciellt mycket för att hitta andra forskare som uttrycker att koldioxiden inte är den primära orsaken till global uppvärmning. Ändå kommer detta sällan fram i media. Jag vill poängtera att jag inte själv har vare sig kunskap eller åsikt om vad som är rätt eller fel när det gäller global uppvärmning. Jag kan däremot konstatera att här låter journalistiken informationsflödet rulla på helt okritiskt och utan att fundera på vilka krafter som kan ligga bakom. Är det lika missledande som bilderna på Saddam Husseins underjordiska värld?
Kovach och Rosenstiel har grundat sina budord om hur en god journalistik bör vara genom en attitydundersökning. Den visar att journalister har en hög uppfattning om sitt uppdrag och att de tjänar läsaren. Det känns ändå betryggande - nu gäller det bara att skapa utrymme för journalisten att också fullgöra uppdraget enligt den höga ambitionen.
Mycket tyder tyvärr på att journalistiken har blivit ett instrument för andra krafter som vill få ut sina egna budskap. Ett exempel på detta är rapporteringen kring "millenniumbuggen" som skulle slå ut världens datorer vid årsskiftet 99/00. Journalistiken förmådde inte närmare granska det budskap som fördes fram av experter som själva möjligen hade ett ekonomiskt intresse i frågan. Ett annan exempel är upptrappningen inför Irakkriget. Jag kommer själv ihåg alla fantasifulla skisser på underjordiska palats, giftfabriker etc som vi förleddes att tro existerade i Saddam Husseins Irak. Det visade sig vara felaktiga uppgifter. Ändå hade vi en svensk expert, Hans Blix, som fungerade som FNs vapeninspektör i Irak och som hävdade att landet inte hade kapacitet att framställa massförstörelsevapen.
Hur har det blivit så här? För det första måste man komma ihåg att det knappast är en ny strategi att använda media för propaganda. Exempelvis användes sådant flitigt under i Europa under Napoleonkrigen för 200 år sedan. Vår bild av vem Napoelon var präglas fortfarande av det som framförallt brittiska tidningar skrev då. Det borde emellertid finnas bättre förutsättningar med den tillgång på global information som finns nu. Varför fungerar det inte? En viktig förklaring är att allt måste gå så snabbt nu. Tiden för att kritiskt granska och kontrollera finns inte längre. Dessutom har media kommersialiserats på ett sätt som gör att uppseendeväckande nyheter har lättare att nå ut, oavsett sanningsgraden.
Vad leder detta till? För min egen del blir det svårare och svårare att lita på det som kommer fram när stora mediabollar är i rullning. Den som rullar just nu är global uppvärmning kopplat till koldioxidutsläpp. Med all respekt, hur kan man lita på det som sägs om detta när bara de mest apokalypiska forskarna ges utrymme att uttrycka sina åsikter? Man behöver inte leta speciellt mycket för att hitta andra forskare som uttrycker att koldioxiden inte är den primära orsaken till global uppvärmning. Ändå kommer detta sällan fram i media. Jag vill poängtera att jag inte själv har vare sig kunskap eller åsikt om vad som är rätt eller fel när det gäller global uppvärmning. Jag kan däremot konstatera att här låter journalistiken informationsflödet rulla på helt okritiskt och utan att fundera på vilka krafter som kan ligga bakom. Är det lika missledande som bilderna på Saddam Husseins underjordiska värld?
Kovach och Rosenstiel har grundat sina budord om hur en god journalistik bör vara genom en attitydundersökning. Den visar att journalister har en hög uppfattning om sitt uppdrag och att de tjänar läsaren. Det känns ändå betryggande - nu gäller det bara att skapa utrymme för journalisten att också fullgöra uppdraget enligt den höga ambitionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)