Blogguppgift C - Journalistik som tar plats

Jan Guillous "Häxornas Försvarare" är ett reportage om medeltidens häxprocesser. Till skillnad från en strikt vetenskaplig historiebeskrivning så har Guillou valt några tydliga vinklar som känns nyskapande i jämförelse med andra beskrivningar av häxprocesserna som jag läst.

Mest tydligt är att Guillou valt att fokusera på de glimtar av ljus som trots allt försökte bromsa detta vansinniga mörker som drog fram över det medeltida Europa. Han lyfter fram personer som genom sina handlingar bevisat att de inte sveptes med i den allmänna vanföreställning som ledde till häxbränningar, utan tvärtom försökte förhindra och bromsa processerna. Dessa personer visade ett stort mått av civilkurage eftersom de utsatte sig själva för faran att bli utpekade och åtalade. Guillou visar exempelvis på att det fanns sansade makthavare inom den beryktade spanska inkvisationen.

En annan vinkel som "Häxornas försvarare" innehåller är kopplingen till händelser i nutid där paralleller kan dras till det som hände på medeltiden. En sådan är incesträttegångar som precis som häxprocesserna ibland helt baserats på utsagor från barn och den tolkning som "experter" gör av dessa. Fenomenet att dessa experter även aktivt försöker hjälpa barn att minnas händelser är en tydlig parallell mellan berättelser om incest och utsagor om häxfärder till Blåkulla.

En tredje vinkel är författarens förmåga att peka på humoristiska aspekter i det som sker. Dråpliga episoder och skrattretande paradoxer lyfts fram och underlättar läsningen.

Jag tycker att Jan Guillou hanterat balansen mellan litterär inlevelseförmåga och dokumentär beskrivning på ett bra sätt. Genom uttryck som "han kände förmodligen....." eller "man kan föreställa sig att hon......." indikeras vid väl valda ställen att Guillou försöker bilda sig en uppfattning om vad som hänt och beskriva detta för läsaren. Detta gör att beskrivningarna av personerna blir levande och intressanta samtidigt som man inser att författaren omöjligtvis kan veta exakt vad som rört sig i huvudet på dem.

Jan Guillou är i denna bok mycket skicklig på att balansera mellan det som är objektiv sanning, egna tolkningar och ren fiktion. Jag skulle vilja kalla "Häxornas försvarare" en studie i litterär journalistik. En viktig fördel med denna typ av litteratur är att svåra ämnen blir mer lättlästa och tillgängliga. Jag tror också att kombinationen av historiska fakta, intellektuell analys och fantasi kan ge något som är större än att bara objektivt beskriva en del av mänsklighetens historia. Det kan ge oss något mycket viktigare, nämligen säga något om oss som lever idag och det som händer nu.

När författaren/journalisten hittar en spännande vinkel, exempelvis som den mellan häxprocesser och incesträttegångar i Guillous bok, finns en stor risk att endast fakta som bekräftar vinkeln lyfts fram och att andra fakta skuffas undan. Denna sortering av fakta kan troligen göras med lättare samvete när det handlar om litterär journalistik än i rena reportage. Enligt min mening är detta både den största risken och svagheten med denna form av journalistik.